Alvas jul av Pernilla Gesén

Alvas jul av Pernilla Gesén illustrerad av Christina Alvner är bok nio i serien om Alva. Vi har inte läst någon av de tidigare böckerna i serien och kanske borde man göra det innan man tar sig an denna. Det tar tid att få kläm på Alva och hennes familj, det känns som att en hel del är outtalat, något vi faktiskt borde ha koll på. Men det har vi inte så när Alvas mamma benämns med namn i första kapitlet så vet vi inte vilken relation hon har till Alva. Jag får inte heller någon närmare presentation på Alvas hund för att vi borde förmodligen redan känna hunden. Så fortsätter det kapitel efter kapitel. När vi kommer till Alvas klass och deras repetition inför julspelet så märker jag att Leo tröttnat. Ingen av oss är riktigt med i berättelsen längre. Vi bestämmer oss för att lägga denna på hyllan och kanske låna första delen på bibblan och ge serien en ny chans, sen, en annan dag.
Det är svårt det här med bokserier eftersom det blir svårare och svårare för författaren att få med allt som hänt i huvudpersonernas liv i bok efter bok. Om man tittar på Martin Widmarks mysteriböcker så är han en av de få som jag tycker verkligen lyckas med att presentera både Lasse, Maja och Valleby i bok efter bok. Fast å andra sidan så blir det då lite tjatigt om man läser alla böckerna. Ja detta är en konst och kanske finns det ett antal böcker i serien som fungerar och sedan fungerar det bara för de alla mest inbitna fansen. För Alvaböckerna har fans, det har jag förstått efter att ha läst Pernilla Geséns blogg med alla härliga kommentarer från läsare. Massor av barn på skolan har Alva som bänkbok och på biblioteket är böckerna utlånade. Så ta det vi skriver med en nypa salt och bilda er en egen uppfattning om bokserien. Så möts vi upp igen, när vi läst bok ett. Sen, någon gång.

Vill du köpa boken finns den här och här

Annonser

Pojkar läser mindre än flickor

Pojkar läser mindre än flickor. Litteraturutredningen visar det, det pratas om det på bokmässans många seminarier. Män läser mindre än kvinnor.Det står om detta i kurslitteraturen till en litteraturvetares kurser och det samtalas om det på förlagens morgonfika. Jonas Gardell hävdade i och för sig att det alltid varit så här då han intervjuades av Malou i soffan på bokmässan. Hur ska vi då göra för att få pojkar att läsa mer? Förslaget om att skriva mer litteratur för pojkar är för mig märkligt. Det är som om de tror att åttaåriga pojkar gått igenom hela hyllan med litteratur för barn och kommit till slutsatsen att allt bara är skriver för flickor och att de minsann inte är intresserade av relationer, rosa omslag och söta djur. Så är det inte. Pojkarna har inte kommit i kontakt med några böcker alls. Jag kan lova att flera av de böcker som finns, till exempel hela Helena Bross serie om klass 1b fungerar alldeles utmärkt för både pojkar och flickor. Vad är då problemet enligt mig?
Pojkar får inget lässtöd av vuxna. Pojkar förväntas vara aktiva och idrotta och spela tv-spel. Både idrott och tv-spel nämns även ofta som en orsak till att de inte läser vilket också är märkligt eftersom jag vet att tiden räcker till för både idrott, tv-spel och en faslig massa läsning. Men om vuxna inte förväntar sig att pojkar ska sitta still och läsa, så kommer de heller inte att göra det. Jag hävdar dessutom att vuxna inte högläser för pojkar i samma utsträckning som vad de gör för flickor. Och högläsning är bron över till egen läsning. Så om vuxna inte högläser för pojkar och heller inte plockar fram och sätter böcker i händerna på pojkar så kommer inget att hända på läsfronten för pojkar. Den vuxna måste dessutom finnas där tills både läskoden har knäckts och tills orken finns att kunna njuta av berättelsen och inte bara kämpa sig igenom meningarna.

Jag funderar på hur de där böckerna som ska skrivas för pojkar ska se ut, och hur ska böcker för män se ut? Mikael Niemis nya roman ”Fallvatten” är jag väldigt sugen på att läsa. Min man kommer gilla den också, det är jag övertygad om. Är det en mansbok eller en kvinnobok? Är det så här vi ska tänka om barnböcker? Och från när? Stina Wirséns böcker för de allra minsta barnen, ska de också struktureras upp till mer könstilltalande böcker.

Killar gillar böcker om relationer, killar har relationer likväl som tjejer. Tjejer gillar att läsa både skräck och kriminalare som Lassemajas detektivbyrå. Så gör även pojkar. Så kan vi släppa det nu och börja diskutera på allvar hur vi ska få de vuxna att stötta pojkars läsning mera?